Bibliotekarierna

Simone de Beauvoir, 9 januari 1908 - 14 april 1986. Bilden finns...

Wed, 09 Jan 2013 07:38:43 +0100

Simone de Beauvoir, 9 januari 1908 - 14 april 1986. Bilden finns på omslaget till Det andra könet som fortfarande står oläst hemma i hyllan. 880 sidor dåligt samvete. /R.

Krig och fred, första boken

Sun, 30 Dec 2012 12:05:12 +0100

Leo Tolstoj började att skriva Krig och fred 1863 men handlingen tar sin början 1805, och boken är en blandning mellan familjekrönika och historisk roman. Inledningsvis präglas stämningen av det kommande kriget mot Napoleon, samtidigt som det skvallras och smids äktenskapsplaner som vanligt i salongerna. Sedan när kriget kommer igång befinner sig karaktärerna antingen vid fronten eller hemma, och hemma är i Moskva, i Petersburg eller ute på något av de gods som familjerna äger. Det är alltså överklassen det handlar om, nästan alla personer i handlingen har titlar som greve eller furstinna och pengar skaffar man sig genom att gifta sig fördelaktigt eller ärva. Dessa rikedomar har i sin tur skapats genom det rätt hårda (får man förmoda) arbete som de livegna bönderna ute på godsen utför.

Del ett handlar mest om societetsliv, medan del två och tre utspelar sig till stor del vid fronten och dessa två delar kan bli lite tradiga. Sedan tar det sig igen och de sista tvåhundra sidorna är riktigt rolig läsning. Jag menar, hur ofta får man läsa om hur karaktärer utmanar till duell? Och en riktig duell blir det, med sekundanter och allt. Ära är huvudtaget viktigt för de manliga personerna, och just kriget ger möjlighet till att handla ärofyllt, gärna så att kejsaren ser. Men det är bara ena sidan av kriget, det gäller att strida på ett snyggt sätt även om man är livrädd och på fältsjukhusen dör soldaterna i en förfärlig stank utan att någon bryr sig om att bära bort liken. Dessa avsnitt berör meningen med krig, men Tolstoj låter även en karaktär grubbla över meningen med livet och bli frimurare på kuppen. Får se om meningen med livet hittas i andra boken.

/R.

Norstedts våren 2013

Tue, 04 Dec 2012 17:48:18 +0100

Det är inte bara jul snart utan även nytt år, och med det en ny bokvår. Har bläddrat igenom Norstedts vårkatalog och fastnat för en del titlar (och omslag), mest klassiker.

Tre av Maria Langs deckare ges ut i mars med nya pastelliga omslag. Sveriges svar på Agatha Christie hette egentligen Dagmar Lange (1914-1991) och skrev en massa deckare, bland annat några speciellt riktade till unga. Det är tre av hennes andra deckare, från 1949, 1950 och 1951, som Norstedt nu ger ut på nytt. Ett par av hennes historier ska också bli film och tv nästa år. I april kommer tre av Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley i pocket. Dessa tre separata pocketutgåvor är de tre första i serien om Ripley, samma som Norstedt för ett år sedan samlade i Mr Ripley. Snygga och smarta omslag. Såg framsidan på P O Enquists roman Liknelseboken, en naken kvinnorumpa i svartvitt känns tröttsamt. Både estetiskt och på andra vis.

Omslaget till Mandarinerna av Simone de Beauvoir är däremot mycket finare i trikolorens färger. Mandarinerna handlar om en grupp vänsterintellektuella i efterkrigstidens Paris. Stormiga kärleksrelationer utlovas av Norstedt, och boken går att läsa som en nyckelroman, om de Beauvoirs eget liv, liksom om Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Kommer i februari.

/R.

Ny Taschentidning

Thu, 29 Nov 2012 16:10:00 +0100

Häromveckan fick jag det nya numret av Taschentidningen i brevlådan, efter att i somras anmält mig på den här sidan. Tidningen, eller magasinet, går alltså att få utan kostnad i både tryckt och digital form. Visst, papperskvalitén är lite tunn och visst, det är mycket reklam men jag tycker ändå att man får mer än vad man betalar för.

James Bond-filmerna firar 50 år i år (om nån nu har missat det) och det finns en längre artikel om de 22 bondfilmer som gjorts med ganska roliga bilder från inspelningarna. Tidningen innehåller även ett längre reportage om Gustav Klimt och den matsal med väggar av mosaik som konstnären skapade i Palais Stoclet i Bryssel. Klimt är ingen favorit hos mig men bilderna här är väldigt fina. I övrigt är det lite gott och blandat, lite fashion, lite Elvis, lite foto.

/R.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Thu, 15 Nov 2012 10:13:00 +0100

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn är en sån klassiker där sammanhanget är minst lika intressant som texten. Ivan (eller Sjuchov- alla som läst ryska böcker vet att man har flera namn att hålla reda på) är dömd för spioneri, vilket egentligen innebar att han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget. Straffet blev tio år i läger, och boken beskriver en vanlig dag i lägret en kall januaridag 1951. Vardagliga detaljer blir viktiga för fångarna och Ivan har redan suttit flera år i läger, han kan systemet och vet att utnyttja varje situation. Det handlar om att överleva kyla och hunger, att klara av varje dag utan att förlora hoppet eller förmågan att vara en anständig människa.

Solzjenitsyn satt själv i arbetsläger i Gulag och det är dessa erfarenheter som är grunden för långnovellen (ca 180 sidor) En dag i Ivan Denisovitjs liv. Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008) fick Nobelpriset i litteratur 1970 och vi känner honom främst kritiker av sovjetsystemet. Men när En dag i Ivan Denisovitjs liv först publicerades 1962 var det en välkommen kritik av Stalintiden. Efter det att Stalin dött 1953 förändrades det politiska livet och när den mer liberala Chrusjtjov blev ledare fördömde han de brott som begåtts under Stalin, och Solzjenitsyn kunde publicera en del av sina texter i den relativa frihet som nu rådde. Detta töväder varade dock bara ett par år innan Solzjenitsyn sågs som fiende till systemet och utvisades ur Sovjetunionen. Under perestrojkan gick det åter an att läsa boken officiellt och efter Sovjets fall hyllades Aleksandr Solzjenitsyn som en av de stora ryska författarna, likt Dostojevskij och Tolstoj.

Politisk korrekt eller inte så har En dag i Ivan Denisovitjs liv alltid varit en litterär klassiker och den redaktör som först publicerade långnovellen i en tidskrift beskrev sin läsupplevelse så här: “Plötsligt kände jag att jag inte kunde läsa vidare utan att företa mig något. Jag steg upp och satte på mig min finkostym, en vit skjorta och mina bästa skor. Och så satt jag där och läste en ny klassiker.”

/R.

För någon vecka sedan avslutade Sveriges Radios bokcirkel Den...

Sat, 10 Nov 2012 10:07:49 +0100

För någon vecka sedan avslutade Sveriges Radios bokcirkel Den store Gatsby, men redan nästa lördag, den 17 november börjar Marie Lundström leda en ny cirkel och denna gång läser den Kafkas Processen. Bokvalet passar mig fint så till nästa vecka ska jag ha läst förord och första kapitlet, en lagom lördagsläxa. /R.

Uwe Tellkamps Tornet

Mon, 05 Nov 2012 18:17:00 +0100

Uwe Tellkamps Tornet är utan tvekan den bästa bok jag läst i år. Den har allt: karaktärer, referenser, poesi, små lustigheter och samhällsskildring.

Undertiteln är En historia från ett sjunket land och boken har beskrivits som en träffsäker skildring av hur det var att leva i DDR, handlingen utspelar sig i Dresden och skildrar tiden från slutet av 1982 till november 1989. Det är rädslan för staten och för angivare, liksom den vindlande byråkratin som beskrivs. Men vad jag fastnade mest för var beskrivningen hur det var att leva i en ekonomi där så mycket saknas, allt från knappar och snittblommor till sjukhusutrustning och kol till uppvärmning av husen. En lustig episod i boken handlar om hur en av karaktärerna fått tag i en kokosnöt och hela familjen samlas för öppnandet av nöten. Egentligen är det inte så lustigt, för det är rätt så avlägset att en kokosnöt skulle orsaka en familjehögtid i något västland på 1980-talet.

Men det är inte en skildring av DDR, likt filmer som De andras liv eller Good bye Lenin!, utan karaktärerna är de centrala, även om deras liv begränsas av systemet i DDR. Christian är den person i boken man först och bäst lär känna, Christian är när boken börjar 17 år, lite osäker men ser sig själv som en blivande intellektuell. Familjen Christian växer upp i består i huvudsak av intellektuella, man uppskattar och spelar klassisk musik och lånar varandra böcker. De gör så gott de kan även om de är hårt pressade av att leva det system som råder. Det är genom Christian man får många av de referenser till litteraturhistorien som gör att Tornet även kallats för bildningsroman, till exempel tvingar sig Christian att läsa Goethes Valfrändskap trots att han tycker den är förfärligt tråkig och tänker sig själv vandra omkring som Thomas Manns Tonio Kröger.

Meno är den andra huvudpersonen i boken, morbror till Christian och den karaktär vars tankar uttrycks i långa, vackra textstycken, som man måste låta sig förloras i. Dessa stycken är de delar som jag saknar mest nu när boken är slut. Dessutom har jag aldrig läst så poetiska beskrivningar av miljöförstöring som jag läst i Tornet, dessa bidrar till den magi som här och där glimtar fram. Jag hoppas verkligen det kommer mer Uwe Tellkamp på svenska snart. Bonniers, hör ni det?

/R.

Och read my lips: Uwe Tellkamp kommer om sisådär tjugo år få nobelpriset, när han lyckats skriva ett par romaner till i samma klass som Tornet.

Goda nyheter - en ny bok av PO Enquist

Thu, 01 Nov 2012 08:19:58 +0100

November börjar med goda nyheter. P O Enquist kommer med en ny roman i vår, boken som heter Liknelseboken är en kärleksroman och börjar med “ett möte mellan en 15-åring och en förbjuden kvinna på ett furugolv i Larssonsgården”, enligt dn. Klart att man undrar hur det går, både för paret och furugolvet. I mars får vi veta.

/R.

Nya pocketböcker i Bonniers klassikerserie. Ja, i januari kommer...

Tue, 30 Oct 2012 15:35:31 +0100

Nya pocketböcker i Bonniers klassikerserie. Ja, i januari kommer fyra nya pocketböcker i serien och denna gången är det Vilhelm Mobergs Utvandrarserie som får bli pocketklassiker. Kanske tycker Bonnier att vi ska ge serien en andra chans. Tror nämligen inte jag är ensam om att på högstadiet läst (en bit av) Utvandrarna och dessutom i klassrummet sett TV-versionen av när Karl-Oskar och Kristina skumpar iväg med häst och vagn till den förfärliga fartygsresan som ska ta dem till Amerikat. Tyvärr har jag aldrig följt med ända fram till det nya landet. Omslagen är ganska rara, “broderade” bilder som representerar vad som sker i de olika böckerna. Broderade bokomslag är dock inget nytt, Penguin lät göra samma sak för ett tag sedan. /R.

Det är synd om människorna

Wed, 17 Oct 2012 08:30:58 +0200

August Strindberg skrev ju också dramer (när han inte skrev böcker, grälade med fruar, målade eller försökte göra guld). Två av dessa dramer, Ett drömspel och Fröken Julie finns nu i pocketutgåva med ett nyskrivet förord av ingen mindre än Lars Norén. Minns att jag tyckte mycket om uppsättningen av Ett drömspel på Göteborgs stadsteater. Det som fastnade mest är “Det är synd om människorna”, den klassiska repliken som uttalas av guden Indras dotter som kommer till jorden för att se hur människorna har det. Omslaget på boken pryds av en annan klassiker, Kyssen av österrikaren Gustav Klimt. Än finns det tid att fira Strindbergåret 2012.

/R.

Nya Madame Bovary

Mon, 08 Oct 2012 08:33:00 +0200

Det är så fint med nya översättningar av gamla klassiker! Nästa månad kommer en ny översättning av Gustave Flauberts Madame Bovary, utgiven av Bonniers. Anders Bodegård heter översättaren som tagits sig an den här franska klassikern från 1865, och en ny översättning motiveras av förlaget med att “tidigare översättningar, minst fyra stycken, aldrig gjort Madame Bovary rättvisa, varken boken eller kvinnan, utan normaliserat och trivialiserat dem.” Vet inte om det är sant, men heja nyöversättningar!

/R.

Bokmässan 2012, en liten rapport

Wed, 03 Oct 2012 12:47:00 +0200

Jag köpte Processen för att omslaget är snyggt.

Jättemånga ville lyssna på journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i GP:s monter. Jag hörde inte vad de talade om men de fick ordentliga applåder när de var klara. Jag gissar på att Persson och Schibbye kommer till mässan nästa år med en bok om Etiopien.

När det gäller Strindberg har jag försökt läsa Röda rummet men tyckte den var för tråkig, så senare i höst ska jag försöka mig på En dåres försvarstal, jag köpte den då: 1. Bokcirkeln i P1 har läst den, 2. det är Strindberg-år och 3. PO Enquist tycker den är bra och jag litar på hans omdöme. På seminariet om Strindbergs texter kom den nu klassiska frågan upp om Strindberg hatade kvinnor eller inte. PO Enquist svarade Nej och Lena Einhorn Ja. Men vad ska man säga? Relationer är svåra för de flesta, inte bara för August.

Inte bara relationer är svåra utan även det där med stil, tydligen. Susanne Ljung och Camilla Thulin talade svenskt mode med Karina Ericsson Wärn. Publiken fick sig en ordentlig uppsträckning, vi svenskar tvättar för mycket, har vant oss vid för låga priser på kläder och kan inte handla kvalité. Camilla var särskilt sträng, kvinnor i Sverige klär sig ofta alldeles för trångt och tråkigt. Jag gick därifrån och skämdes, men till mitt försvar är det inte lätt att vara piffig söndag eftermiddag, efter fyra dagars bokmässa.

Nästa år är det tema Rumänien.

/R.

Bibliotek på film, Himmel över Berlin

Tue, 25 Sep 2012 22:12:00 +0200

Blev inspirerad av det här inlägget, om bibliotek och böcker på film. Min finaste filmscen på bibliotek är utan tvekan den här scenen, när änglarna Damiel och Cassiel går runt på Staatsbibliothek i Berlin, i filmen Der Himmel über Berlin av Wim Wenders. Jag har tittat in på biblioteket när jag varit i Berlin och lite magiskt är det. Vill man se fler Himmel-över-Berlin-platser så rekommenderar jag Segerkolonnen (eller Guld-Elsa som hon också kallas), monumentet som änglarna sitter på när de tittar ut över staden. Besöker man gången som finns under själva monumentet finns där till och med en referens till filmen.

/R.

Söndagsseminarier på bokmässan

Tue, 25 Sep 2012 08:21:00 +0200

Söndagens seminarier på bokmässan ingår i entrébiljetten, det behövs alltså inget seminariekort som under torsdag-lördag. Ungefär sjuttio seminarier finns på söndagen att välja på, här är några jag tycker verkar spännande:

11.00-11.45 Svensk måltidslitteratur. Carl Jan Granqvist diskuterar med bland andra Karsten Thurfjell hur de många kokböckerna som ges ut speglar livet vi lever idag. (Samma tid talar Clara Lidström om bloggning och pyssel, om man hellre vill lyssna på henne.)

12.00-12.20 Sjöwall Wahlöö. Piratförlaget ger ju ut kriminalserien Roman om ett brott på nytt och Maj Sjöwall diskuterar serien med förlagschefen Ann-Marie Skarp.

13.00-13.45 Kan man skilja Strindbergs liv, dikt och dröm? Det är fortfarande Strindberg-år och bland andra P O Enquist talar om Strindbergs texter och texter om Strindberg.

14.00-14.20 Det var jag som kom hem till dig. Nina Hemmingsson som nyss har diktdebuterat diskuterar med Martina Lowden om bland annat feministiskt berättande.

15.00-15.45 Svenskt mode. Svensk stil. Stilgiganterna Susanne Ljung och Camilla Thulin pratar svenskt mode, från Gudrun Sjödén, till H&M och Acne.

/R.

Höstläsning för cirkeln i P1

Sat, 22 Sep 2012 12:23:00 +0200

Sveriges Radios bokcirkel i P1 kommer i höst att läsa Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Inte ologiskt med tanke på att filmatiseringen av romanen kommer ganska snart. Den 6 oktober träffas cirkeln i radio och då har de läst cirka 70 sidor av den klassiska romanen som utgavs för första gången 1925. På svenska kom romanen alldeles nyss i pocket, den är alltså lätt att få tag i, ett kriterium jag tror cirkeln har när den väljer böcker att läsa och diskutera. Annars kan man ju ta tillfället i akt och skaffa den här snygga utgåvan på engelska och läsa den på originalspråk.

Utgåvan är en del av en fantastiskt fin serie Fitzgerald-böcker, utgivna av Penguin.

/R.

Två avsnitt Lundströms bokradio

Tue, 18 Sep 2012 18:34:00 +0200

Två avsnitt av det nya programmet Lundströms bokradio i Sveriges Radio P1 har nu sänts. Programmet sänds på lördagsmorgonen kl 8, en ganska bra tid tycker jag som ändå är hyfsat morgonpigg de flesta lördagar. De två första programmen har handlat om i media nu vanligt förekommande böcker som Femtio nyanser av honom, Mamma försökte och Margot. Marie med gäster talar inte bara om böckerna utan även bredare om fenomen relaterat till innehållet, vilket gör programmet i mitt tycke mer intressant. Men, om jag får önska, så hade jag dock gärna lyssnat på fler funderingar kring lite äldre litteratur också, om sådana böcker som inte är alldeles nytryckta. För Marie Lundström är ju bra, jag ser också fram emot att få veta vilken bok cirkeln i P1 ska läsa i höst.

/R.

Roman om ett brott av Sjöwall/Wahlöö

Mon, 17 Sep 2012 09:28:26 +0200

Under en period på tio år, med start på 1960-talet skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö deckarserien Roman om ett brott, med polisen Martin Beck som huvudperson. Serien blev nyskapande in genren, har hyllats och kallats grunden för det svenska deckarundret. Även Jan Guillou läste serien när han satt i finkan och har sagt att de inspirerade honom att skriva böckerna om Carl Hamilton. Nu ges alla tio böckerna i Roman om ett brott-serien ut på nytt av Piratförlaget, med nyskrivna förord av deckargiganter som Anne Holt och Henning Mankell.

Den första boken Roseanna från 1965 (jag minns filmatiseringen från tidigt 1990-tal med Gösta Ekman som Martin Beck) var jag nyfiken på, så den har jag lyssnat på som ljudbok. Martin Beck är en ganska trött men envis polis, med problem med både magen och äktenskapet. Brottsutredningen handlar om ett kvinnomord. Det låter inte spektakulärt, men det var roligt att läsa en bok i en serie som blev klassisk och början på något nytt. Det har ju också framhållits hur bokserien beskriver ett Sverige i förändring.

/R.

Omläsning- Ett annat liv

Fri, 14 Sep 2012 09:01:00 +0200

Jag tycker mycket om P O Enquists böcker, och har ju tidigare skrivit om honom och hans böcker, så för ett tag sen blev det en omläsning av självbiografin Ett annat liv som kom för fyra år sedan. Jag har tidigare lyssnat boken (som vann Augustpriset) men läste den nu som tryckt bok. Den är verkligen bra, det mindes jag från förra gången men jag hade glömt hur rolig den är, jag skrattade högt flera gånger. Eftersom jag läst ett par av Enquists böcker är det intressant att läsa om hur han ser på sitt författarskap och vilka sammanhang böckerna är skrivna i. Ganska mycket skriver han om Legionärerna, sin debutbok Kristallögat kallar han för “en ganska söt och välskriven men i grunden ointressant roman”. Ledsamt är det att läsa hur svårt han har att skriva när alkoholen tagit över, men han klarar ju sitt missbruk och på behandlingshem i början av nittiotalet börjar han skriva Kapten Nemos bibliotek.

Vad som är mindre känt är väl att P O Enquist också skrivit barn- och ungdomsböckerna De tre grottornas berg (2003) och Den tredje grottans hemlighet (2010), båda utgivna på Rabén & Sjögren.

/R.

Fakta och fiktion, histora och hittepå

Thu, 13 Sep 2012 11:02:00 +0200

Jag har kommit ungefär halvvägs in i Legionärerna av Per Olov Enquist, och tycker det är en engagerande bok om Sveriges neutralitet under andra världskriget och utlämningen av militära balter till Sovjetunionen strax efter krigets slut. Problemet är att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vad som är “sanning” i boken, hur jag ska läsa den, om det är historia eller hittepå. I förordet skriver författaren:

“Detta är en roman om baltutlämningen, men om beteckningen roman förefaller stötande, kan den ersättas med “reportage” eller “bok”. Jag har försökt att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än på intention. De händelser som beskrivs har inträffat, de personer som förekommer existerar eller har existerat, även om jag i många fall tvingats skydda dem eller andra genom att använda fiktiva initialer. … Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå misslyckats med att ge en objektiv bild. Jag tror inte denna objektiva bild är möjlig att ge.”

Fakta i formen av en roman som inte är objektiv? Under de ca 200 sidor jag läst är perspektivet i boken undersökarens, alltså författarens version av sig själv, så som han skriver om sig själv i boken. Kanske är det så boken ska läsas? Jag har också länge tänkt att läsa Theres av Steve-Sem Sandberg, men undvikit den då jag inte vetat hur jag ska förhålla mig till blandningen av fakta och fiktion. Theres handlar om Ulrike Meinhof, och boken ska vara en “roman, och ändå den trogna återgivningen av ett faktiskt förlopp. Rättsprotokoll, historiska dokument, dialoger.” Fakta eller fiktion, historia eller hittepå?

Dags att kalla in experten. I sin blogg skriver Peter Englund i ett inlägg om historiska romaner:

“Om ett element av fiktion släpps in i en text som annars till övervägande del är faktabaserad så blir allt till fiktion. (Alltså inte sann till hälften eller en tredjedel eller något liknande.) Resultatet blir en fiktiv värld som visserligen kan likna den verkliga, som kan se ut som, säg, Europa 1914, men som likafullt är fiktiv. Vissa delar av den verkliga världen förblir oåtkomlig, trots våra fantasier.”

Alltså: fiktion+fiktion=roman, fakta+fiktion=roman och fakta+fakta=fakta. Men det är fortfarande svårt, för även om jag vet att romaner som Legionärerna och Theres är just romaner kommer de ju ändå färga min bild om faktiska händelser. Ska jag försöka undvika det? eller är det meningen?

/R.

Rebecka Hemse läser Havsmannen

Tue, 11 Sep 2012 08:40:55 +0200

Jag har åkt rätt mycket bil på sistone och det blev bra tillfällen att lyssna på ljudbok. Havsmannen av Carl-Johan Vallgren har jag velat läsa sen den kom för ett halvår sen, och den kändes lagom lång och lagom koncentrationskrävande att lyssna på istället för att läsa som text. Rebecka Hemse är uppläsare och hon gör det bra, lagom mycket skådespeleri blandat med läsningen.

Till handlingen då, Nella är storasystern som gör allt för att skydda sin några år yngre bror Robert som mobbas svårt av ett gäng killar. Hemma är det också besvärligt för syskonparet, det saknas alltid pengar, föräldrarna är kriminella och missbrukare. In i handlingen kommer något främmande, havsmannen. Handlingen påminner till en början av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in: åttiotal, mobbning och en övernaturlig varelse som förändrar förutsättningarna, men Havsmannen är så mycket hemskare. (I början av boken finns en långdragen beskrivning av hur en katt plågas ihjäl på ett förskräckligt sätt, förfärlig lyssning.) Nästan alla karaktärer i handlingen får lida, ofta pinade av andra eller som konsekvens av andras oförmåga att hjälpa och ta parti för den svagare. Havsmannen är en mörk historia och känslan den lämnade mig med var att det inte finns någon rättvisa.

/R.