Bibliotekarierna

Idag Ingrid Carlbergs “Det står ett rum här och väntar på dig …”, om Raoul Wallenberg. Raoul, född 1912 var en Wallenberg som hade svårt att hitta rätt i livet, han arbetade med import från Ungern under kriget när han 1944 blev skickad som diplomat till Budapest. Som representant för ett neutralt land skulle han hjälpa ungerska judar fly undan tyska och ungerska nazister, med hjälp av så kallade skyddspass. Sovjetiska trupper intog sedan Budapest och Wallenberg blev arresterad av den sovjetiska armén, kanske som misstänkt spion. Han försvann från Budapest i januari 1945 och vissa tror att han avrättades i ett ryskt fängelse 1947. Ingrid Carlberg besökte Wallenbergs bostad i Budapest, se bilder därifrån.

/R.

P.S. Det finns även en P3 Dokumentär om Raoul Wallenberg.

När jag har mer tid för läsning vill jag skaffa den här boken, 3 x Kapuscinski. Ryszard Kapuscinski reste som utrikeskorrespondent runt i Sovjetunionen -Imperiet och i Afrika -Ebenholts. Han rapporterade också från olika oroshärdar runt om i världen, däribland från kriget mellan El Salvador och Honduras -Fotbollskriget. Men jag minns att Babel handlade om Kapuscinski för ett tag sedan, och att allt han skrev inte var helt sant. Men å andra sidan, vad är egentligen helt sant? /R.

Joakim “Jocke” Bonnier föddes 1930. Istället för att ge ut böcker, som en stor del av hans familj gör, började han köra racingbil och blev den förste svensken att vinna en Formel 1-tävling, då han 1959 vann Nederländernas Grand Prix. Joakim Bonnier arbetade för att förbättra säkerheten inom motorsporten men under 24-timmarsloppet på Le Mans 1972 råkade han ut för en olycka och omkom. 31 år ung hade han dock gett ut sina memoarer och de är dessa som nu Bonnier ger ut på nytt, på svenska Fort, fortare! Fortast? och på engelska. Jacques Wallner skriver mer på dn.se.

/R.

Med på resan till Ryssland tog jag Coq Rouge, den första boken i serien om Carl Hamilton av Jan Guillou. Boken kom ut första gången 1986, alltså för drygt 25 år sedan. För oss som är födda i början på 1980-talet, och är politiskt och historiskt intresserade är denna tid särskilt fascinerande. Så nära men ändå så långt borta. Om jag bara varit några år äldre hade jag kunnat ha egna minnen av Berlinmurens fall, men det har jag alltså inte utan får nöja mig med andras skildringar av kalla kriget och Coq Rouge säger väl en del om den tiden. (Sovjetunionen finns inte längre, men Israel-Palestinakonflikten är sig lik.)

Carl Gustaf Gilbert Hamilton beskrivs bokstavligt som officer och gentleman, i Coq Rouge är han 29 år och ganska sökande både personligt och yrkesmässigt. Det är ju inte lätt att vara både överklass och vänster samtidigt som man arbetar för underrättelsetjänsten, och att ha ett romantiskt förhållande med de förutsättningarna verkar omöjligt. Att jämföra verkligheten med boken är en del av behållningen och Jan Guillou har vid olika tillfällen berättat vilka personer som inspirerat karaktärerna i böckerna om Hamilton. Erik Ponti, en journalist och misstänkt mördare ska vara inspirerad av Guillou själv, Hamilton av en “kamrat Oxenstierna”, en greve som tillhörde studentvänstern på författarens tid och Den Gamle, Hamiltons chef liknar Birger Elmér, chef för underrättelseorganisationer.

Hamiltonböckerna har som bekant filmatiserats. Jag har sett Täcknamn Coq Rouge så många gånger nu att det är svårt tänka sig Hamilton utan att se pappa Skarsgård framför sig. Hamiltonkaraktären är sig lik, annars är det mycket som skiljer handlingen i filmen från boken. Fortsättningen på berättelsen om Carl Hamilton heter Den demokratiske terroristen.

/R.

P.S. Flygplan fungerar ganska bra som läsplats ändå, man sitter där man sitter och blir serverad kaffe av alltid lika trevlig personal.

Jag är mitt uppe i en kritisk fas av min kandidatuppsats om svensk kulturpolitik nu och det gäller att hålla både intellekt och nerver i styr. (i mitt huvud bor en smart person som kämpar för att komma ut!)

Mellan varven ser jag på West Wing och gläds åt att Aaron Sorkin skapat en ny serie som heter The Newsroom, jag är inte den enda som är förväntansfull.

Annars så fortsätter turerna kring Günter Grass dikt Vad som måste sägas. Grass är inte längre välkommen i Israel men enligt Peter Englund är den tyske författarens Nobelpris i alla fall inte i fara. Så här skriver nobelpristagaren själv idag.

Nu, tillbaka till saltgruvan.

/R.

I höstas kom Steve Jobs-biografin och häromdagen (olyckligt nog den 1 april) kom nyheten att Ashton Kutcher ska spela Jobs i filmen om Apple-mannens liv. Kanske tycker du att det känns lite konstigt? Ingen fara, du är inte ensam. På Vanity Fairs The Hollywood Blog ges konkreta råd om How to Handle the News of Ashton Kutcher Being Cast as Steve Jobs Without Giving Up on Hollywood.

/R.

P.S. Kan någon skriva något liknande för att hjälpa mig komma över att det är Keira Knightley som spelar Anna Karenina i filmen som kommer senare i år?

Jag har känt mig måttligt intresserad av Strindbergåret, gäspat mig igenom det återkommande “August om..” i Babel och suckat åt folkbibliotekens Strindbergbord. Måste snubben få ett helt år? överallt dessutom.

Men nu har jag ändrat uppfattning, lite grann. Den här boken om Strindberg och hans texter av Per Olov Enquist gör att jag känner lite varmare för det här året. Boken består av Tribadernas natt, en pjäs om Strindbergs liv från 1975, Målet mot Fröken Julie, en essä från 1992 och manuset till Strindberg. Ett liv, en tv-serie från 1985. Lyssna på Enquist om Strindberg och Fröken Julie i Kulturradion Biblioteket.

/R.

Häromdagen snubblade jag över den här fina boken, Översten får inga brev av Gabriel García Márquez. Översten får inga brev handlar om en överste, dennes hustru och den sorg de gemensamt bär på. Hoppet står till en tupp och de brev översten aldrig får.

Varje fredag går översten för att möta båten som kommer med posten för att kanske, kanske denna vecka få besked om den pension som han för många år sedan blev lovad av myndigheterna, men som han aldrig fått. Både översten och hans fru är nu gamla och sjuka, de har knappt några ägodelar kvar och de sista pengarna används till majs som tuppen utfodras med. Kanske kan tuppen ge dem en inkomst genom kommande tuppfäktning.

I den korta romanen på ungefär 90 sidor beskrivs ett långt äktenskap och hur svårt det är att i fattigdom leva ett värdigt liv. Jag hoppas att jag snart kommer läsa mer García Márquez och bli bättre bekant med den magiska realism som ska finnas i hans romaner. Nästa gång blir det nog Hundra år av ensamhet, romanen som starkt bidrog till att Gabriel García Márquez fick Nobelpriset i litteratur 1982. 

/R.