Bibliotekarierna

Leo Tolstoj började att skriva Krig och fred 1863 men handlingen tar sin början 1805, och boken är en blandning mellan familjekrönika och historisk roman. Inledningsvis präglas stämningen av det kommande kriget mot Napoleon, samtidigt som det skvallras och smids äktenskapsplaner som vanligt i salongerna. Sedan när kriget kommer igång befinner sig karaktärerna antingen vid fronten eller hemma, och hemma är i Moskva, i Petersburg eller ute på något av de gods som familjerna äger. Det är alltså överklassen det handlar om, nästan alla personer i handlingen har titlar som greve eller furstinna och pengar skaffar man sig genom att gifta sig fördelaktigt eller ärva. Dessa rikedomar har i sin tur skapats genom det rätt hårda (får man förmoda) arbete som de livegna bönderna ute på godsen utför.

Del ett handlar mest om societetsliv, medan del två och tre utspelar sig till stor del vid fronten och dessa två delar kan bli lite tradiga. Sedan tar det sig igen och de sista tvåhundra sidorna är riktigt rolig läsning. Jag menar, hur ofta får man läsa om hur karaktärer utmanar till duell?  Och en riktig duell blir det, med sekundanter och allt. Ära är huvudtaget viktigt för de manliga personerna, och just kriget ger möjlighet till att handla ärofyllt, gärna så att kejsaren ser. Men det är bara ena sidan av kriget, det gäller att strida på ett snyggt sätt även om man är livrädd och på fältsjukhusen dör soldaterna i en förfärlig stank utan att någon bryr sig om att bära bort liken. Dessa avsnitt berör meningen med krig, men Tolstoj låter även en karaktär grubbla över meningen med livet och bli frimurare på kuppen. Får se om meningen med livet hittas i andra boken.

/R.

Det är inte bara jul snart utan även nytt år, och med det en ny bokvår. Har bläddrat igenom Norstedts vårkatalog och fastnat för en del titlar (och omslag), mest klassiker.

Tre av Maria Langs deckare ges ut i mars med nya pastelliga omslag. Sveriges svar på Agatha Christie hette egentligen Dagmar Lange (1914-1991) och skrev en massa deckare, bland annat några speciellt riktade till unga. Det är tre av hennes andra deckare, från 1949, 1950 och 1951, som Norstedt nu ger ut på nytt. Ett par av hennes historier ska också bli film och tv nästa år. I april kommer tre av Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley i pocket. Dessa tre separata pocketutgåvor är de tre första i serien om Ripley, samma som Norstedt för ett år sedan samlade i Mr Ripley. Snygga och smarta omslag. Såg framsidan på  P O Enquists roman Liknelseboken, en naken kvinnorumpa i svartvitt känns tröttsamt. Både estetiskt och på andra vis.

Omslaget till Mandarinerna av Simone de Beauvoir är däremot mycket finare i trikolorens färger. Mandarinerna handlar om en grupp vänsterintellektuella i efterkrigstidens Paris. Stormiga kärleksrelationer utlovas av Norstedt, och boken går att läsa som en nyckelroman, om de Beauvoirs eget liv, liksom om Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Kommer i februari.

/R.

Häromveckan fick jag det nya numret av Taschentidningen i brevlådan, efter att i somras anmält mig på den här sidan. Tidningen, eller magasinet, går alltså att få utan kostnad i både tryckt och digital form. Visst, papperskvalitén är lite tunn och visst, det är mycket reklam men jag tycker ändå att man får mer än vad man betalar för.

James Bond-filmerna firar 50 år i år (om nån nu har missat det) och det finns en längre artikel om de 22 bondfilmer som gjorts med ganska roliga bilder från inspelningarna. Tidningen innehåller även ett längre reportage om Gustav Klimt och den matsal med väggar av mosaik som konstnären skapade i Palais Stoclet i Bryssel. Klimt är ingen favorit hos mig men bilderna här är väldigt fina. I övrigt är det lite gott och blandat, lite fashion, lite Elvis, lite foto.

/R.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn är en sån klassiker där sammanhanget är minst lika intressant som texten. Ivan (eller Sjuchov- alla som läst ryska böcker vet att man har flera namn att hålla reda på) är dömd för spioneri, vilket egentligen innebar att han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget. Straffet blev tio år i läger, och boken beskriver en vanlig dag i lägret en kall januaridag 1951. Vardagliga detaljer blir viktiga för fångarna och Ivan har redan suttit flera år i läger, han kan systemet och vet att utnyttja varje situation. Det handlar om att överleva kyla och hunger, att klara av varje dag utan att förlora hoppet eller förmågan att vara en anständig människa.

Solzjenitsyn satt själv i arbetsläger i Gulag och det är dessa erfarenheter som är grunden för långnovellen (ca 180 sidor) En dag i Ivan Denisovitjs liv. Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008) fick Nobelpriset i litteratur 1970 och vi känner honom främst kritiker av sovjetsystemet. Men när En dag i Ivan Denisovitjs liv först publicerades 1962 var det en välkommen kritik av Stalintiden. Efter det att Stalin dött 1953 förändrades det politiska livet och när den mer liberala Chrusjtjov blev ledare fördömde han de brott som begåtts under Stalin, och Solzjenitsyn kunde publicera en del av sina texter i den relativa frihet som nu rådde. Detta töväder varade dock bara ett par år innan Solzjenitsyn sågs som fiende till systemet och utvisades ur Sovjetunionen. Under perestrojkan gick det åter an att läsa boken officiellt och efter Sovjets fall hyllades Aleksandr Solzjenitsyn som en av de stora ryska författarna, likt Dostojevskij och Tolstoj.

Politisk korrekt eller inte så har En dag i Ivan Denisovitjs liv alltid varit en litterär klassiker och den redaktör som först publicerade långnovellen i en tidskrift beskrev sin läsupplevelse så här: “Plötsligt kände jag att jag inte kunde läsa vidare utan att företa mig något. Jag steg upp och satte på mig min finkostym, en vit skjorta och mina bästa skor. Och så satt jag där och läste en ny klassiker.”

/R.

Uwe Tellkamps Tornet är utan tvekan den bästa bok jag läst i år. Den har allt: karaktärer, referenser, poesi, små lustigheter och samhällsskildring.

Undertiteln är En historia från ett sjunket land och boken har beskrivits som en träffsäker skildring av hur det var att leva i DDR, handlingen utspelar sig i Dresden och skildrar tiden från slutet av 1982 till november 1989. Det är rädslan för staten och för angivare, liksom den vindlande byråkratin som beskrivs. Men vad jag fastnade mest för var beskrivningen hur det var att leva i en ekonomi där så mycket saknas, allt från knappar och snittblommor till sjukhusutrustning och kol till uppvärmning av husen. En lustig episod i boken handlar om hur en av karaktärerna fått tag i en kokosnöt och hela familjen samlas för öppnandet av nöten. Egentligen är det inte så lustigt, för det är rätt så avlägset att en kokosnöt skulle orsaka en familjehögtid i något västland på 1980-talet.

Men det är inte en skildring av DDR, likt filmer som De andras liv eller Good bye Lenin!, utan karaktärerna är de centrala, även om deras liv begränsas av systemet i DDR. Christian är den person i boken man först och bäst lär känna, Christian är när boken börjar 17 år, lite osäker men ser sig själv som en blivande intellektuell. Familjen Christian växer upp i består i huvudsak av intellektuella, man uppskattar och spelar klassisk musik och lånar varandra böcker. De gör så gott de kan även om de är hårt pressade av att leva det system som råder. Det är genom Christian man får många av de referenser till litteraturhistorien som gör att Tornet även kallats för bildningsroman, till exempel tvingar sig Christian att läsa Goethes Valfrändskap trots att han tycker den är förfärligt tråkig och tänker sig själv vandra omkring som Thomas Manns Tonio Kröger.

Meno är den andra huvudpersonen i boken, morbror till Christian och den karaktär vars tankar uttrycks i långa, vackra textstycken, som man måste låta sig förloras i. Dessa stycken är de delar som jag saknar mest nu när boken är slut. Dessutom har jag aldrig läst så poetiska beskrivningar av miljöförstöring som jag läst i Tornet, dessa bidrar till den magi som här och där glimtar fram. Jag hoppas verkligen det kommer mer Uwe Tellkamp på svenska snart. Bonniers, hör ni det?

/R.

Och read my lips: Uwe Tellkamp kommer om sisådär tjugo år få nobelpriset, när han lyckats skriva ett par romaner till i samma klass som Tornet.

November börjar med goda nyheter. P O Enquist kommer med en ny roman i vår, boken som heter Liknelseboken är en kärleksroman och börjar med “ett möte mellan en 15-åring och en förbjuden kvinna på ett furugolv i Larssonsgården”, enligt dn. Klart att man undrar hur det går, både för paret och furugolvet. I mars får vi veta.

/R.

August Strindberg skrev ju också dramer (när han inte skrev böcker, grälade med fruar, målade eller försökte göra guld). Två av dessa dramer, Ett drömspel och Fröken Julie finns nu i pocketutgåva med ett nyskrivet förord av ingen mindre än Lars Norén. Minns att jag tyckte mycket om uppsättningen av Ett drömspel på Göteborgs stadsteater. Det som fastnade mest är “Det är synd om människorna”, den klassiska repliken som uttalas av guden Indras dotter som kommer till jorden för att se hur människorna har det. Omslaget på boken pryds av en annan klassiker, Kyssen av österrikaren Gustav Klimt. Än finns det tid att fira Strindbergåret 2012.

/R.